Ni som läser min blogg vet ju att jag slutat rida med spö på Frolle, med anledningen att han "dör" så fort jag lägger ifrån mig det när jag till exempel ska tävla. Spöet blir som ett måste och en säkerhet på något sätt. Jag tror fler än jag känner mig osäker så fort man lägger ifrån sig spöet när det är dags att gå in på tävlingsbanan. Man rider ju alltid med det hemma och sedan helt plötsligt ska man ta bort den där delen av utrustningen som man ofta tar hjälp av. 

 

Min åsikt är att spöet är otroligt onödigt. Vi borde lära oss (och hästarna) att rida utan det istället för att göra det till en så stor sak. Man duttar då och då omedvetet, när det känns bra liksom. Egentligen kanske inte ens dom där duttarna behövs men man gör det ändå. Ibland kan spöet vara ett jättebra hjälpmedel - men bara om man använder det tillfälligt och sedan lägger ifrån sig det. Man kanske behöver peta lite på inner bak i en sluta för att hästen ska vinkla och bära upp på det lite extra som man inte når med bara skänkeln. Eller när man kanske börjar jobba med piaff och passage så behöver man den där lilla extra knuffen, men då använder man ju bara spöet vi det tillfället när man tränar just dom sakerna. Då tycker jag spöet är bra! 

 

Hur som helst. Det var inte riktigt det jag skulle skriva om här. Min fråga är om det är värt att lägga ifrån sig spöet om man måste bli arg och ledsen varje ridpass för att hästen inte går fram för skänkeln? Ska man behöva sparka på hästen för att den ska gå framåt? Eller är det då värt det att låta spöet bli en säkerhet och acceptera att hästen kan bli lite seg inne på banan? Det är vad jag tänkte på efter ett ridpass på Frolle för någon vecka sedan. De senaste månaderna har jag lagt ifrån mig spöet men då har jag även nästan aldrig varit nöjd efter ett ridpass. Jag har inte suttit och flinat och känt "fan vad fin han är nu". Jag har snarare kämpat arslet av mig och blivit ledsen hela tiden för att jag inte känner att jag får den respons jag önskar. Nej, då är det för tusan inte värt att rida utan spö. Då rider jag hellre med spöet hela tiden. Jag får en bra känsla som jag Frolle känner av och både han och jag blir glada och positiva. 

 

Månaderna utan spöet har varit som en ond cirkel för oss. Jag har inte alls känt mig taggad på att rida och det har Frolle naturligtvis känt av. Då känns det ju inte roligt för Frolle att anstränga sig heller och då blir jag ännu ledsnare osv. En ond cirkel helt enkelt. Det var dagen före tävlingen i helgen som jag kom till insikt med det här och nu känns det så mycket bättre. Hela den kvällen tänkte jag på det här och försökte vrida och vända på det. På tävlingsdagen red jag fram med spöet och som ni vet gick det ju fantastiskt bra. Jag kände riktig glädje i sadeln på Frolle för första gången på flera månader. Det kände Frolle och han blev såklart också glad! Då hamnade vi i den roliga cirkeln igen. 

 

Jag tänker såhär att Frolle är ändå 18 år nu och han har troligtvis alltid blivit riden med ett ridspö. Han har liksom vuxit upp med det och är van vid det. Och om följderna av att ta bort det blir som jag beskrev ovanför är det inte värt att försöka traggla utan tycker jag. Men nu har jag också lärt mig att jag ALDRIG ska börja rida med spö till vardags på Leon - bara vid enstaka tillfällen när det behövs för det där lilla extra. 

 

Vad tycker ni om det här ämnet? Jag vill mer än gärna veta era åsikter!