Åh, igår var det verkligen svårt att visa upp Leon på banan! Han kändes överladdad och spänd vilket gör att han faller tillbaka till att droppa in nosen, bli tom i handen och "fladdra" med benen. På hemmaplan har vi verkligen kommit bort från det där men på tävling är det ju inte som hemma. Jag tycker själv att jag löste det ganska bra i galoppen men i traven kändes det inte som att jag kunde göra någonting alls förutom att bara sitta där och försöka putta fram honom i handen. Men, det här var ju faktiskt bara tredje gången vi har varit inne på banan och faktiskt kunnat rida över hela banan och utan några vändningar - så det är ju ett megastort framsteg! 

 

Sedan får man inte glömma att tävlingen är så mycket mer än själva ritten i sig. Det är ju även resan dit och hem, eventuella pauser på vägen, nytt ställe, nya människor, nya hästar, massa hundar och allt annat som man kanske inte tänker på när man åker på en tävling med en vuxen häst. Men Lellisen är ju ynka fem år och skötte sig exemplariskt i själva tävlingssammanhanget! Han kunde stå helt själv i transporten i 30 minuter innan urlastning, var hur lugn som helst att promenera fram och göra i ordning, brydde sig inte särskilt mycket om all rörelse och kunde sen stå själv i transporten 40 minuter innan vi åkte hemåt. DET är helt otroligt, tycker jag! 

 

Nu ska vi bara utsätta oss för fler tävlingar, få rutin på tävlingsbanan och lära oss hantera spändheten som kommer fram. I framtiden, när alla bitarna faller på plats, kommer Leon garanterat bli oslagbar! Vänta bara.. ;)