Om ni inte redan sett det på Equipe och tänkt "vad tusan hände?" så fick jag och Leon 45% i dagens LB:2 på Jälla. Det är svårt att skrapa ihop mer poäng när lilla Leon inte vill gå nära domarkortsidan och missar i och med det en del moment. Jag försökte bara få ut honom så mycket jag kunde och höll mig bara lugn, positiv och stabil. Vi fick 2 felridningar pga missad halt vid C i programmet och även för att vi överskred minuten efter startsignal. MEN vi har blivit en erfarenhet rikare och efter lite snack med Helena efter ritten kom vi fram till att jag ska ändra min taktik, och det har hon egentligen sagt till mig under varje pass men det har liksom inte gått upp för mig förrän idag. 

 

Allting handlar om att Leon ska vara ärligt framme för skänkeln. Vad händer när han inte är det? Jo, det som hände idag inne på banan. På framridningen var han såååå fin. Precis så lugn och fin som på hemmaplan och om inte bättre då jag direkt fick en härlig känsla i galoppen - vilket kan ta en liten stund innan jag ridit fram honom 100% till handen. När vi kommer in på banan faller jag (och Leon) tillbaka på det gamla och jag går mer efter "erfarna-ponny-taktiken" istället för "grön-unghäst-ska-ruttas-taktiken". På en ponny som blir "rädd" är det självklart att den helt enkelt SKA gå förbi det "läskiga" vilket jag såklart har i ryggmärgen efter mina år på min herre Frolle. Men med Leon, och dom allra flesta unghästar, är det inte alls så. Här handlar det om framåtbjudning och trygghet.

 

Om Leon hade varit ärligt framme för min skänkel hade jag förmodigen kunnat rida ett helt okej program men bara skärt av kortsidan där han var rädd. Istället för att rida förbi där så många gånger som möjligt innan startsignal skulle jag ha ridit ner till andra sidan av banan och jobbat med att skjutsa fram honom. Då kanske vi hade kunnat skrapa ihop flera poäng på momenten som inte var just vid domaren och låtit dom andra få några poäng mindre för fel placering.

Två helt olika sätt att tackla problemet och jag tror på det sista. Fram, fram, fram (inte fortare och fortare dock) och inte snurra flera varv vid det läskiga som då bara blir ännu mer läskigt. Som tur är har vi en tävling kvar i höst så då ska vi köra all in på vår nya taktik! 

 

Idag var bara en träningstävling för Leon, och mig. Helena var med för att se hur båda vi reagerar på tävlandet och det tyckte jag var jätteskönt! Det är verkligen en lyx att ha med sin tränare på tävling. :) Fredrik hängde också med till tävlingen, mamma åkte från Hudik med lilla Frasse och även Kjell (min och Helenas hovslagare) var där och tittade. Kul!! Nu ska vi träna vidare på att hitta det där svårfunna dragläget...